Morgonsamling på skolgården nedanför vår bostad. Ofta spelar en blåsorkester som jag antar består av några av skolbarnen: "Oh, when the saints, go marching in, oh, when the saints go marching in. Oh, Lord, I want to be in that number, when the saints go marching in!"Jag vet inte om de är medvetna om vad de spelar, men kan inte låta bli att tänka på all diskussion som pågår hemma om skolavslutningar i kyrkor...
Här spelar buddhistiska barn en sång med kristet budskap nästan varje dag... Och i Sverige får man inte ens sjunga en sommarpsalm en gång per år!
Även om skolbarnen kanske har en annan text till den här melodin, så är det andliga livet så mycket mer accepterat här. Alla dessa små husaltare som har fått sina gåvor av dryck, blommor, rökelse och något ätbart i en "morgonbön", nytt för varje dag. Människor som mitt i vardagsbruset stannar upp och bugar och stillar sig en stund inför det som är högre.
Varför är vi så rädda för att visa detta i vår vardag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar